Det här med vänskap har jag funderat rätt mycket på de senaste dagarna. Fick ett konstigt sms av en vän i fredags som i måndags resulterade i en upptäckt, eller vad man nu ska kalla det.
Detta blir ett litet självutlämnande inlägg, men, ibland ska det finnas plats till just det med.
Det jag konstaterade är att jag fortfarande bär med mig sår från högstadietiden. Från den gången jag blev så otroligt sviken av det kompisgäng jag var kompis med. Eller trodde att jag var det. En lång historia kort – de frös mig sakta men säkert ut. Sen fastnade jag med en annan tjej som var min raka motsats. Men vi hade ingen andra. Men det slutade också i fiasko då hon fick chansen i en vecka att vara med de ”coola” och den tog hon och dumpade mig. När hon efter en vecka inte var välkommen mer ville hon komma tillbaka. Men så pass mycket självrespekt hade jag att jag bad henne att dra åt helvete.
Därefter har jag haft det lite svårt med att skaffa vänner och när jag väl fått någon så har jag varit så rädd för att mista dem att jag faktiskt har tofflat en hel del och haft svårt att säga sanningen eller säga ifrån. Kan säga att jag har blivit utnyttjad en hel del. Första gången jag faktiskt fick en vän som personlighetsmässigt påminde starkt om den bästis jag lämnade när jag flyttade från Småland till Stockholm var när jag började plugga på Mälardalens högskola. Vi hade ett utbyte. Jag skulle inte bara ge och ge och ge. Med henne lärde jag att känna fler människor och fick bekanta och andra bra vänner. Hon bjöd mig in i hennes krets och helt plötsligt från att känna mig totalt inkompetent hade jag ett stort tjejgäng som jag trivdes bra med.
Efter jag flyttade lärde jag också känna en annan fantastisk kompis. Även om vi inte ses så mycket så känns det som vi har en bra kontakt och ett bra samspel. Jag kan vara mig själv och också här känner jag att jag både får och ger. Hon har ju också delat snällt med sig av sina vänner varav en som jag också känner börjar bli en riktigt bra kompis som jag kan lita på.
Men inga av dessa bor här. Och efter en vecka i Stockholm där jag umgåtts mer eller mindre med nästan alla dem jag håller så mycket av och därefter kommer tillbaka till de två som ska vara mina bästa vänner i DK fick det mig bara att inse att vad i helvete håller jag på med? Varför får dem mig att få ångest? Varför får de mig att känna mig otillräcklig och dålig? Den ena hon kräver så mycket. Alltid klagas det och det är min uppgift att peppa och stötta. Det är ok i portioner. Men att 90% av våra samtal handlar om det tar det bara energi. Speciellt när man inser att personen aldrig har lyssnat på det man själv vill dela, utan måste upprepa det från en gång till en annan. Den andra, hon avbokar efter avbokning. Sist vi sågs var i januari. Ok.. hon har en 1åring. Men sist avbokade hon för att hon var för trött. Jag skulle gå tidigare från jobbet för att ta mig hem till henne och sitta och prata i en timme innan jag skulle köra igen. Och det var hon för trött till. Ärligt talat? Ja. jag borde bli bättre på att berätta hur jag känner där.
Men det är ju lite av mitt problem. Jag är för snäll. Jag vill inte såra någon. Som för 2 år sedan när jag hade storkonflikt på jobbet och mådde jättedåligt ville jag ju få stöd från de två väninnorna. Den ena lyssnade inte riktigt på vad som blev sagt och man fick upprepa samma historia ett par gånger innan den gick in. Om hon inte var för uptagen med att berätta om hennes grejer. Den andra hon hade blivit gravid och gått från pojkvännen eftersom han hade varit otrogen. Där kände jag ju att det inte riktigt var läge att ta upp mina bekymmer som var peanuts. Så jag stöttade istället. Båda två.
Det hela slutade ju faktiskt med att jag gick totalt ner. Det är ju lite mer än et år sedan nu. När jag blev sjukskriven för stress i några veckor. Men även där tyckte jag inte att jag skulle låta mina bekymmer gå ut över de andra. De hade ju sina problem som, enligt mig, var så mycket värre än mina.
Men jag gör ju mig själv en otjänst. Om jag inte inser mitt eget värde kommer jag ju att tillåta att folk går rakt över mig och utnyttja mig. Och det utan att de nödvändigtvis är medvetna om det. Men jag tror att jag tar en paus med vänskapen till de här två personerna. Just nu gör de mig mest besviken och ledsen. Och det är ju inte det man har vänner till. Men jag har börjat lära känna en ny tjej. Verkar som en bra tøs. Jag tror det kan bli bra. Jag hoppas på det. Samtidigt som jag måste jobba på det här med att inse mitt eget självvärde. Jag är inte en värdelös kompis.
Danskjäveln 
